Glantän
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.
The Clearing
Deep in the forest, there’s an unexpected clearing that can only be found by those who are lost.
The place is surrounded by a woodland that’s strangling itself. Black trunks with the ash-gray beard stubble of lichen. The densely tangled trees are dead right up to their crowns, where a few stray green twigs graze the light. Below them: shadow begets shadow, and the swamp expands.
But in this open space, the grass is strangely green and alive. There are huge stones, sort of arranged. They must be the foundation stones of a house, though I could be wrong. Who lived here? Nobody can say. The names are somewhere in an archive that no one ever opens (only archives remain young). The oral tradition is dead, and with it the memories. The gypsy tribe remembers, but those who can write forget. Record it and forget.
The cottage hums with voices, it’s the center of the world. But the inhabitants die or move away, the record comes to an end. Abandoned for many years. And the cottage becomes a sphinx. At last, everything’s gone except the foundation stones.
Somehow I’ve been here before, but now it’s time to go. I dive into the thicket. The only way to push through is with one step forward and two to the side, like a chess knight. Little by little the forest thins out and lightens. My stride lengthens. A footpath sneaks up on me. I’m back inside the communication web.
On the humming electrical pole, a beetle rests in the sun. Under its gleaming carapace, the flight-wings are folded as ingeniously as a parachute packed by an expert.
Skogsparti
På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallarna i förfadershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.
A Place in the Woods
On the way there, a pair of startled wings clattered up; that’s all. You go there alone. It’s a tall building made entirely of cracks, a building that’s constantly swaying but can never collapse. The thousand-fold sun drifts in through the cracks. In the play of light, an inverse law of gravity exists: the house is rooted in the sky and whatever falls, falls upward. You can turn around there. You’re allowed to grieve there. There, you dare to face certain old truths otherwise kept packed away. My roles down in the depths, they float up there, hanging like the dried skulls in an ancestral hut on some remote Melanesian island. A child-like light surrounds the grisly trophies. That’s how mild these woods are.
Det Blå Huset
Det är en natt med strålande sol. Jag står i den täta skogen och ser bort mot mitt hus med sina disblåa väggar. Som om jag vore nyligen död och såg huset från en ny vinkel.
Det har stått mer än åtti somrar. Dess trä är impregnerat med fyra gånger glädje och tre gånger sorg. När någon som bott i huset dör målas det om. Den döda personen målar själv, utan pensel, inifrån.
På andra sidan är det öppen terräng. Förr en trädgård, nu förvildad. Stillastående brottsjöar av ogräs, pagoder av ogräs, framvällande text, upanishader av ogräs, en vikingaflotta av ogräs, drakhuvuden, lansar, ett ogräsimperium!
Över den förvildade trädgården flaxar skuggan av en bumerang som kastas gång på gång. Det har samband med en som bodde i huset långt före min tid. Nästan ett barn. En impuls utgår från honom, en tanke, en viljetanke: ”skapa…rita…” För att hinna ut ur sitt öde.
Huset liknar en barnteckning. En ställföreträdande barnslighet som växte fram därför att någon alltför tidigt avsade sig uppdraget att vara barn. Öppna dörren, stig in! Här inne är oro i taket och fred i väggarna. Över sängen hänger en amatörtavla, föreställande ett skepp med sjutton segel, fräsande vågkammar och en vind som den förgyllda ramen inte kan hejda.
Det är alltid så tidigt här inne, det är före vägskälen, före de oåterkalleliga valen. Tack för det här livet! Ändå saknar jag alternativen. Alla skisser vill bli verkliga.
En motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont. Både glädje och sorg sväller i daggens förstoringsglas. Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna.
The Blue House
It’s a night of glorious sun. I’m standing in the dense forest looking toward my house with its haze-blue walls. As if I’d recently died and was seeing the place from a new angle.
It has stood for more than eighty summers. Its wood, impregnated with four times joy and three times sorrow. When someone who lived in the house dies, it gets painted over. The dead person paints it, without a brush, from within.
On the other side, open ground. Formerly a garden, now grown wild. Motionless breakers of weeds, pagodas of weeds, upwelling text, Upanishads of weeds, a Viking flotilla of weeds, dragonheads, lances, an empire of weeds!
The shadow of a boomerang, thrown again and again, flaps above the overrun garden. It has to do with someone who lived in the house long before my time. Almost a child. An impulse flows out from him, a thought, a challenge: “create…draw…” To escape his fate.
The house looks like a child’s drawing. A vicarious childishness that grew up far too soon, because someone abandoned the task of being a child. Open the door, step inside! In here, there’s angst in the ceiling and peace in the walls. Hanging over the bed, an amateur painting of a ship with seventeen sails, hissing wave crests and a wind the gilded frame cannot contain.
It’s always so early in here, before the fork in the road, before the irrevocable choices. Thank you for this life! Nevertheless, I miss the alternatives. All sketches want to become real.
Way out on the water, an engine lengthens the summer night’s horizon. Both joy and sorrow swell in the magnifying glass of dew. We don’t actually know this, but can sense it: our life has a sister ship that takes an entirely different route. While the sun blazes behind the islands.
Codex
Fotnoternas män, inte rubrikernas. Jag befinner mig i den djupa korridoren.
Som skulle varit mörk
om inte min högra hand lyste som en ficklampa.
Ljuset faller på något som skrivits på väggen
och jag ser det
som dykaren ser det sjunkna skrovets namn flimra emot sig i det strömmande djupet:
ADAM ILEBORGH 1448. Vem?
Han som fick orgeln att breda ut sina klumpiga vingar och stiga—
den höll sig svävande närapå en minut.
Vilket lyckat experiment!
Skrivet på väggen: MAYONE, DAUTHENDEY, KAMINSKI…Ljuset faller på namn efter namn.
Väggarna är fullklottrade.
Det är nästan utplånade konstnärernas namn
fotnoternas människor, de ospelade, de halvglömda, de odödliga okända.
Ett ögonblick känns det som om de alla viskar sina namn på en gång—
viskning adderad till viskning till en brottsjö som störtar korridoren fram
utan att slå omkull någon.
Förresten är det inte längre en korridor.
Varken begravningsplats eller marknadstorg men något av bägge.
Det är även ett växthus.
Här finns massor med syre.
Fotnoternas döda kan andas djupt, de ingår i ekosystemet som förut.
Men det är mycket de slipper!
De slipper svälja maktens moral,
de slipper det svart- och vitrutiga spelet där likstanken är det enda som aldrig dör.
De rehabiliteras.
Och de som inte längre kan ta emot
har inte upphört med att ge.
De rullade ut den strålande och svårmodiga gobelängen ett stycke
och släppte taget sen.
Somliga är anonyma, de är mina vänner
men jag känner dem inte, de liknar de där stenmänniskorna
som finns uthuggna på gravhällar i gamla kyrkor.
Milda eller stränga reliefer i väggar som vi snuddar vid, figurer och namn
insjunkna i stengolven, på väg att utplånas.
Men de som verkligen vill strykas från listan…
De stannar inte i fotnoternas region,
de går in i den nedåtgående karriären som slutar i glömska och fred.
Den totala glömskan. Det är en sorts examen
som avläggs i det tysta: att gå över gränsen och ingen märker det…
Codex
The men in the footnotes, not the headlines. I find myself in the deep corridor.
Which would have been dark,
if not for my right hand shining like a flashlight.
The light falls on something written on the wall
and I see it
the way a diver sees the sunken hull’s name shimmering out from the flowing depths:
ADAM ILEBORGH 1448. Who?
The one who got the organ to spread its clumsy wings and rise—
it managed to stay aloft for almost a minute.
What a successful experiment!
Written on the wall: MAYONE, DAUTHENDEY, KAMINSKI…The light falls on name after name.
The walls are covered with scrawl,
the all-but-obliterated names of the artists,
the footnoted ones, the unplayed, the half-forgotten, the immortal unknown.
For a moment, it feels like they’re all whispering their names at once—
whisper upon whisper swelling into a breaker that rushes along the corridor
without knocking anyone down.
After all, it’s not a corridor anymore.
Nor a graveyard or market square, but something of both.
It’s also a greenhouse.
There’s plenty of oxygen here.
The footnoted dead can breathe deeply, they’re part of the ecosystem just like before.
But there’s so much they are spared!
They’re spared from swallowing the morality of power,
spared the black-and-white-checkered game where the stench of corpses is the only thing that
never dies.
They’re rehabilitated.
And those who can no longer receive
haven’t ceased to give.
They unrolled the dazzling and melancholy tapestry a bit
and then released their grip.
Some are anonymous, they’re my friends
though I don’t know them — they’re like those stone people
carved on burial slabs in old churches.
Low or high reliefs on walls we brush against, figures and names
sunk into the stone floor, on the verge of being erased.
But the ones who really want to be removed from the list…
They don’t stay in the footnote’s domain,
they enter a declining career that ends in oblivion and peace.
Total oblivion. It’s a kind of degree
achieved in silence: to cross over the border without being seen…
Notes
CODEX = handwritten manuscript. Heborgh and Mayone are old organ masters; Kaminski, a German composer from the 1900s; and Dauthendey, a German author who died in 1918.
The Swedish poet Tomas Tranströmer (1931 – 2015), acclaimed as one of the most important European writers since World War II, balanced his career as a psychologist working with disenfranchised populations with his active writing life. His first book was published to wide acclaim when he was just 23 years old. His poetry has been translated into over 60 languages and received many of the most prestigious literary honors. He was an accomplished pianist, and after suffering a stroke in 1990, trained himself to play with his left hand. In 2011, Tranströmer was awarded the Nobel Prize in Literature.
Patty Crane‘s translations of Tomas Tranströmer’s poems have appeared or are forthcoming in Blackbird, Guernica, New York Time Magazine, Plume, The Southern Review, and elsewhere. BRIGHT SCYTHE, a bilingual selection of her translations, was published by Sarabande Books in 2015. Crane is the author of the poetry collection BELL I WAKE TO (Zone 3 Press First Book Award, 2019) and the chapbook something flown (Concrete Wolf Chapbook Award Series, 2018). Her poems have recently appeared in Bellevue Literary Review, Poetry East, and Verse Daily.